Jag har aldrig under mina 18 år riktigt öppnat mitt hjärta och berättat för alla eller någon hur jag verkligen känner eller mår. Idag insåg jag att det var dags för det. Eller kanske inte berätta allt, men iallafall berätta om det som har tagit oehört på mig. Något som har fått mig att falla och inte kunna resa mig igen, något som har fått mig att vilja lägga mig ner och dö, någor som har fått mig att gråta floder och känna en så fruktansvärd smärta i hela kroppen.
Det var att förlora dig, och inte veta att jag kunde göra något åt det.


Jag minns första gången vi träffades. Allt gick så himla fort. Vi hade pratat någon dag på bilddagboken och sen på msn, sen helt plötsligt stod jag framför dig och din bild vid konsum. Du hade din fula blåa jacka som jag då hatade men tillslut lärde mig älska och själv ville ha en. Du hade din gråa mössa som idag är din"jobbmössa" och ditt hår var jätte långt. Men du var snygg, så snygg så jag blev knä svag. Det kittlades i magen så nervös jag var för att du skulle bli besviken, att jag inte var så snygg som du trodde, att jag skulle säga fel saker eller prata för mycket som jag brukar göra när jag blir nervös. Men allt bara flöt på och det klickade verkligen inom mig.
Redan då ville jag bara ta i din hand, men vågade inte. Jag var grymt rädd i bilden,, du körde så himla fort. Trotts att det var vinter och det snöade. Det bara dunkade musik och jag älskade känslan redan då; att sitta brevid dig i passagerar sättet, kunna smygkolla på dig utan att du märkte det, att höra dina låtar som du hade i din ipod och bara älska dem. Redan där viste jag att jag skulle trivas som fisken i vattnet.
Jag minns hur vi låg i din säng hemma hos dig en stund senare, du låg bakom mig och jag bara kände på mig att du låg och kolla på mig hela tiden. Allt jag ville var att bara vända mig om, men jag ville inte förhasta mig. Och jag minns hur dug hade handlat gott och blandat till oss och jag åt alla lakrisarna.
Innan jag träffade dig, var allt skit. Trodde aldrig igen jag skulle bli kär, eller träffa någon som var så bra som dig. Jag trodde aldrig att jag skulle bli lycklig.
Men när jag låg i din famn senare den kvällen kände jag lycka direkt. Jag ville inte gå, jag ville ligga som en fågelunge i din stora famn hela kvällen, hela natten och hela nästa dag. Jag ville inte gå bara ..
Redan då viste jag att du kommer bli det bästa som någonsin hänt mig.
Du ska veta att än idag älskar jag dig lika mycket som jag gjorde när vi förlovade oss. Och jag är säker på att hade jag behandlat dig så som du behndlade mig så hade vi varit tillsammans idag. Jag hade sluppit att må såhära, jag hade sluppit att veta att du faktiskt träffar någon annan, oh det gör så ont att bara tänka på det. Att någon annan faktiskt sitter brevid dig i din gröna bmw, att någon annan ligger på "min" plats i din säng. Det som gör mest ont av allt är att veta att det är jag själv som ställt till det såhära. Jag älskar dig otroligt mycket och har alltid gjort det.
Jag är inte världens bästa på att visa mina känslor och vad jag känner. Men jag älskade dig trotts allt dumt jag sa och gjorde mot dig. Vi alla gör väl misstag någon gång, och det är också så man lär sig. Jag är den som måste göra samma misstag några gånger innan jag förstår att det är fel, och det är nu jag gjort det. Förstått att det är fel, men nu är det ockå försent. Det är nu det gått tre månader sen det tog slut, det är nu du hatar mig mer än något annat och inte bryr dig om hur jag mår eller känner.
Trotts alla motgångar jag fått av dig, och hur mycket jag än gråtit för du bara har stäng ute mig ur ditt liv så hoppas jag fortfarande, jag önskar och ber att det en dag ska bli du och jag igen.
Trotts allt skit vi gått igenom och alla bråk vi haft så vet jag att skulle jag bara kunna få en chans så hade allt blivit bra, vi hade varit lyckliga med varandra. Det enda jag vill är att bli förlåten och att kunna ge dig allt det du gav till mig. Kunna uppskatta varenda liten sak du gör för mig, kunna skratta med dig istället för att tjafsa, och kunna göra allt så mycket annorlunda än vad det var innan.
Du ska bara veta hur mycket jag saknar dig, hur mycket jag hade gjort för att få tillbaka dig.
Varje dag tänker jag på dig och jag skulle kunna skriva en bok om alla mina tankar om dig. Jag tror att alla i min närhet är trött på att höra om dig varje gång, för så mycket pratar jag om dig. Så mycket saknar jag dig ..
För ett tag så trodde jag att allt skulle bli bra, när du åkte till London, trodde jag allt skulle fixa sig när du kom hem. Men det var just den dagen allt bara rasade. Det var just då det värsta som någonsin kunde hända hände.
Du insåg att du inte ville vara med mig mer!
Faktiskt så vet jag inte varför jag skriver "du" för jag vet om att du aldrig skulle få för dig att gå in här och läsa min blogg. Varför du ens skulle kolla åt mitt håll när det finns så många andra bra tjejer där ute. Trotts att det kanske finns bättre, så vt jag om att det finns inge i hela världen som älsakr dig så mycket som jag, det finns inte någon som skulle kunna döda och ofta allt för att få vara med dig. Det är jag och jag menar det från djupet av mitt hjärta. Du är den personen som jag ville vara med för resten av mitt liv. Du är den som gjorde mig lyckligast, den jag ville bo med, få barn med, åldras med och dö med. Du var mitt liv, och trotts att du inte vill vara mitt liv eller vara en del av det så är du det. Du är alltid med mig, i mitt hjärta och mina tankar. Du är min vardag, jag tänker alltid på dig innan jag gör något. Som om vi faktiskt vore tillsammans. Kanske för att jag inte vill såra dig på något sätt, kanske för jag inte vill göra detta värre, eller kanske för att jag inte vill att du ska se mig som en dålig människa. För det är jag inte, inte längre.
Jag har förändrats, kanske lite sent, men jag har gjort det och jag är nöjd med mig själva som jag är nu. Jag tänker på vad jag säger innan jag säger något, jag tänker på vad jag gör innan jag gör det. Och jag uppskattar varje dag.
Det är de många inte gör, men uppskattar inte det dem har och vill hela tiden har mer. Det är nu jag insett att jag kunde inte få bättre än dig, det finns ingen i hela världen som är en så underbar människa som dig. Som bara vill göra allt bra för den du älskar. Jag önskade att jag var som dig när vi var tillsammans, för då hade du antagligen legat med mig i sängen nu och bara kollat på varandra efter en jätte bra midsommarkväll tillsammans. Men jag var inte den personen då och det som hänt det har hänt och jag kan inte göra ett skvatt åt det, trotts att jag så gärna vill.
Men jag kan göra något åt min framtid. Jag kan ändra mig, vilket jag har och vilket jag har fått kämpa med. Men vill man något tillräkligt mycket så klarar man väl det?
Jag skulle kunna skriva tusen saker om och om igen, och kunna vrida och vänta på allt hur mycket som helst. Men vad skulle det hjälpa?
Allt jag ville var att få utt det som tunger mitt hjärta mest, det som stoppar mig från mycket och det som får mig att må såhär dåligt varje dag. Det är ingen som vet att jag faktiskt mår så dåligt att jag går på tabletter, att jag varje dag måste kämpa för att inte bli helt förstörd. Jag trodde faktiskt aldrig att man kunde må såhär dåligt, jag trodde aldrig någonsin att JAG skulle vara såhär svag som jag är.
Allt jag vill att du ska veta är du är mitt liv, mitt allt och den personen jag skulle kunna dö för. Jag älskar dig och kommer alltid göra det. Du är han jag vill vara med för resten av mitt liv om jag skulle få chansen.
( detta är en del av min sorg, en del av det som tagit på mig. )
Skulle du få för dig att lyssna på mig så vet du precis vart du hittar mig.
Glöm mig aldrig / Fillewink <3